Ekkis

Peter skuttade upp ur sängen tidigt den morgonen. På sängbordet hade han kvällen innan lagt ett medelstort paket. Det var, trots att Peter bara var elva år gammal, prydligt inslaget och med en handskriven lapp där det stod: "Grattis på födelsedagen mamma önskar Peter." Han snappade åt sig paketet, sprang ut ur sitt rum, ner för trappan och in i rummet som låg bakom köket.

"Grattis mamma", sa han ivrigt i samma ögonblick som han kom in i rummet. Mamma svarade inte.

Peter stod ett ögonblick och betraktade henne. Hennes huvud var alldeles kalt efter upprepade cellgifts behandlingar. Hon hade massor av slangar som stack ut ur kroppen och över sängen hängde ett dropp. Mamma hade varit sjuk i nio år nu, men Peter kunde inte minnas att hon någonsin sett så sjuk ut som hon gjort den senaste veckan. Då hon kommit hem efter sin senaste operation hade det verkat som om livsglädjen gått ur henne totalt. Peter erinrade sig att hon sagt nåt om att cancern hade stridit sig och att den nu inte gick att operera bort längre.

Han gick fram och puffade mamma lätt i sidan. Hon grymtade till och öppnade ögonen.

"Jag sa grattis mamma", upprepade Peter smått irriterat i det han räckte fram presenten till henne.

"Å tack så mycket vännen", mumlade mamma trött. "Hur mycket är klockan?"

"Halv sju," svarade Peter som var glad att mamma hade vaknat. "Ska du inte öppna den?" Han gjorde en menande gest mot paketet. Mamma började fumla med omslagspappret men fick till slut upp det. Inuti låg en modell av en daldocka. Den var gjord i trä och inte större än tjugotre centimeter. Peter visste att detta var mammas favoritblomma. Han hade köpt den i byns hemslöjds butik.

Då mamma såg blomman tårades hennes ögon. Hon drog till sig Peter och omfamnade honom.

"Tack, tack. Den är jätte fin," log mamma mellan tårarna.

I samma ögonblick hördes det steg i trappan. Pappa tittade in i rummet.

"Godmorgon på er," sa han. Han gick fram till mamma, böjde sig ner och kysste henne. "Grattis älskling." Pappa kastade en blick på Peter. "Ska vi gå ut i köket och laga till lite fika åt mamma?" undrade han. Peter reste sig och gick ut i köket. Pappa följde efter.

Peter hade alltid varit lite rädd för pappa. Det var inte det att pappa var elak eller inte var snäll, utan snarare det att han hade en sån mörk skrämmande röst. Tillsammans med skarpskurna ansiktet fick det honom att se skrämmande ut. Under hela han barndom var det också alltid pappa som hade sagt ifrån, vart den där som tagit alla utskällningar. Vid närmare eftertanke så var väl inte rädd rätt ord. Man kanske kan säga att Peter alltid ville att pappa skulle vara nöjd, för då sa han inget. Oftast när han öppnade munnen var det för att något var fel eller för att Peter hade gjort något han inte fick. Han gillade inte att bli utskälld helt enkelt.

Medan pappa fixade kaffe och saft gick Peter ner i källaren och hämtade tårtan som han och pappa bakat dagen innan. Då Peter kom upp var pappa redan klar med sina förberedelser. De gick in i mammas rum tillsammans, sjungande på, "ja må hon leva, ja må hon leva..." Pappa blev tvungen att mata mamma eftersom hon inte var tillräckligt kry för att äta själv. Peter däremot kastade i sig tårtan och satt sedan otåligt och väntade.

"Tror du att du skulle kunna köra mig till Jerry idag pappa?" frågade Peter. Pappa såg ut som om han var p vippen till att säga nej men mamma sa.

"Kör honom du. Han har inte varit hos någon kompis på över två veckor nu."

Pappa svarade inte men nickade lätt då Peter kastade en vädjande blick mot honom.

Någon timme senare var Peter och pappa på väg ut till bilen. Peter gick in i mammas rum och sa hejdå. Mamma sa att han skulle roa sig så mycket han bara kunde, peter vände och gick vinkande ut ur rummet. Då han kom ut i hallen kom han på att han inte kramat mamma hejdå så han gick tillbaka in till henne. Mamma låg fortfarande och vinkade och tittade rakt upp i luften. Peter som tyckte att detta såg konstigt ut sa till henne, "Du kan sluta nu mamma" mamma slutade vinka och Peter gick fram och kramade om henne. Sedan gick han ut i bilen som pappa redan kört ut ur garaget och så åkte de.

Jerry var Peters bästa kompis och de hade hängt ihop sedan de var tre år. Efter lite drygt tio minuter stannade pappa utanför Jerrys hus. Peter hoppade ur och lyssnade bara halvt då pappa sa att han skulle komma och hämta honom vid fyra tiden.

Jerry och Peter hade jätte kul den dagen. De spelade bandy och byggde lego och innan någon av dem visste ordet av var klockan fyra. Det var Jerry som hörde att en bil stannade ute på vändplanen. Och någon minut senare knackade det på ytterdörren. Jerry ropade så högt han förmådde, "kom in."   

 Pappa klev in genom dörren. Det första han gjorde var att krama om Peter hårt.

"Mamma har lämnat oss", var allt han sade. Hans ansikte var tårstrimmigt, och hans röst var grötig. Peter reagerade inte synligt, men det var som om luften gick ur honom. Allting kändes overkligt, som i en dröm. Han försökte hitta tårarna inom sig, men kunde inte hitta några. Han var för bedövad för att kunna gråta.

Lite tafatt sa Peter hej då till Jerry och följde med pappa ut i bilen. Pappa och Peter sade inte mycket till varandra under bilresan hem. Båda hade fullt upp med sin privata sorg och Peter tyckte det kändes som om han kommit till en ny värld, där det inte fanns något annat än sorg och smärta. I sitt stilla sinne undrade Peter hur det skulle gå för honom och pappa att klara sig skälva. Peter hade alltid till mångt och mycket varit mammas son. Den enda roll pappa haft dittills var att säga åt Peter då denne gjorde nåt dumt eller något som var farligt. Det kändes på något sätt onaturligt att han framöver skulle göra allt det som mamma gjort.

Då pappa svängde upp bilen på garageuppfarten undrade Peter om mamma fortfarande var kvar inne i huset. Pappa svarade att hon låg inne på sitt rum och att bårbilen skulle komma och hämta henne om någon timme.

Peter öppnade bildörren och klev ut på gruset som låg framför dörren till huset. Den lätta sommar brisen gick rakt genom hans kläder och fick honom att känna sig liten och sårbar. Någonstans gol en gök, fåglarna kvittrade på och från skogen hördes kuttrandet från duvorna.

En hand på hans axel fick honom att rycka till. Man han lugnade sig snabbt, det var pappas hand.

"Kom, vi går in." Sa han tyst. Pappa började gå mot dörren. Peter stod kvar några ögonblick och andades in den friska luften nästan som om han försökte hämta kraft från omgivningen. Sedan följde han efter pappa.

Inuti huset var det varmt, och Peter kände sig genast instängd. Det var som om luften i huset inte räckte till. Men han tog ändå av sig skorna på hallmattan och lunkade vidare in till köket. På köksbänken stod resterna av mammas födelsedags tårta som pappa tydligen inte orkat plocka bort. Peter flyttade blicken från tårtan och tittade försiktigt in i mammas rum.

Mamma låg på rygg och stirrade rakt upp i taket. Peter hade nog, om han inte vetat att hon var död och om han inte sett att ögonen var öppna, trott att hon sov. Hon var lite blek i ansiktet, och när Peter gick fram och skulle fatta hennes hand kände han hur stel hon vart.

"Hur länge har hon varit död?" undrade Peter rakt ut i luften och förväntade sig inget svar.

"Hon gick bort klockan 14:45," kom pappas tysta svar. Peter vände sig om och såg att pappa stod i dörröppningen.

"Har du sett vad hon har i andra handen Peter?" frågade pappa.

Peter svarade inte utan böjde sig istället över mamma för att kolla på den andra handen. Handen var sluten runt den lilla daldockan i trä som Peter hade gjort på slöjden. Nu kände Peter det som om det skulle vara ett bra tillfälle att gråta, men han hittade återigen inga tårar inom sig.

"Jag går ut en sväng, pappa."

"Gör det Peter ,men var inte borta för länge."

Peter halvsprang ut ur huset. Väl ute tog han ett djupt lugnande andetag. De friska dofterna av blommor fick honom att tänka på modellen av daldockan som mamma haft i handen. Det var tydligt att hon hade tyckt om den för annars skulle hon inte ha klängt sig fast vid den så förtvivlat. Plötsligt insåg Peter att han stod mitt i ett hav av daldockor. Deras runda, gula blommor vajade en hit och en dit i vinden. Han hade helt omedvetet gått till slänten där han och mamma alltid brukade plocka dessa blommor. Mamma hade ofta kallat blomman för smörboll, ett namn som Peter tyckte var ganska lustigt.

Nästan utan att tänka på det började han plocka blommorna. En efter en plockade han de. Till slut hade han en rejäl bukett blommor. För Peter påminde deras svaga doft om de somrar som varit. Dessa somrar hade han och mamma gått omkring i skogen och plocka bär eller svamp, och vänskapligt retas med varandra. Det hade varit lärorika utflykter och Peter hade lärt sig namn på både blommor och svampar. Men nu var det slut med det. Det enda han hade kvar var minnena och kunskapen.

Peter mindes hur mammas vänliga ansikte brukade spricka upp i ett glatt leende då Peter föreslog att de skulle gå ut i skogen och plocka svamp. Han kom ihåg den där kärleksfulla blicken som han bara hade fått av henne och aldrig någon annan.

Ganska tung till sinnes började han gå hemåt. Då han närmade sig huset la han märke till att bår bilen hade kommit. Innanför dörren stod det två kostymklädda män. Peter brydde sig inte om dem utan gick raka vägen in till rummet där mamma låg. Han noterade att de hade tagit bort alla slangar som hade hängt runt henne och att hon nu såg väldigt fridfull ut. Händerna var slappt liggande vid sidorna och det såg nästan ut som om hon log där hon låg. Det var länge sedan Peter hade sett hennes ansikte så avslappnat. Han gissade att det berodde på att hon haft mycket ont de senare åren.

Hen såg ner på buketten med blommor som han höll i händerna i något som liknade ett krampaktigt grepp. Försiktigt lirkade Peter upp mammas högra hand, la dit blommorna och slöt den igen.

"Grattis på födelsedagen," viskade han, och lämnade sedan rummet.